Fallunderlag på lekplatsen: krav, fallhöjd och vad du ska titta efter

Fallunderlaget är den del av lekplatsen som gör minst intryck och betyder mest. Redskapen är det man ser; underlaget avgör om ett fall blir en skrubbsårshistoria eller en resa till akuten. Det är också den del som förfaller snabbast och glöms oftast, eftersom bark och sand försvinner lite i taget utan att någon lägger märke till det.

När krävs stötdämpande underlag?

Regeln är enkel: är den fria fallhöjden över 600 mm ska underlaget vara stötdämpande. Fri fallhöjd är det största lodräta avståndet från den punkt där barnet har sin kroppstyngd på redskapet – ståytan, sitsen, handtaget det hänger i – ner till underlaget.

Den andra gränsen är absolut: största fria fallhöjd är 3000 mm. Är den högre är redskapet inte i överensstämmelse med SS-EN 1176, hur bra underlaget än är.

Djup på lösa material: sand, bark, flis och grus

Lösa material är den vanligaste lösningen och den billigaste att göra fel. Djupen som ligger till grund i SS-EN 1177 ser ut så här:

De extra 100 millimetrarna är ingen säkerhetsmarginal – de är en förutsättning. Löst material förskjuts när barn använder redskapet: sanden sparkas ut under gungan, barken trampas bort vid rutschkanans slut. Lägger du bara det nominella djupet är underlaget för tunt redan första säsongen.

Materialkraven betyder också något. Sand ska vara tvättad och fri från finmaterial – vanlig fyllnadssand packar sig och tappar dämpningen. Bark och flis ska ha en kornstorlek som leverantören kan dokumentera mot SS-EN 1177, och materialet ska bytas när det brutits ner till kompost. Får ni ingen dokumentation på materialet kan ni heller inte dokumentera att underlaget dämpar.

Fallutrymme: hur stor yta måste täckas?

Underlaget måste täcka hela fallutrymmet, inte bara rakt under redskapet. Tumregeln för fallutrymmets utsträckning är två tredjedelar av fallhöjden plus 50 cm, och aldrig mindre än 1,5 meter. Med en fallhöjd på 1,8 meter blir det 2/3 × 180 cm + 50 cm = 170 cm.

För redskap med påtvingad rörelse – gungor, karuseller, linbanor – är utrymmena större och formen en annan, eftersom barnet lämnar redskapet i fart. En gunga behöver utrymme både framför och bakom i rörelseriktningen. Överlappar två redskaps fallutrymmen är det ytterkanterna som är det absoluta kravet.

HIC och kritisk fallhöjd – vad siffrorna betyder

Konstgjorda underlag – gummiplattor, gjuten gummi, konstgräs med pad – dokumenteras med en kritisk fallhöjd: den högsta fallhöjd materialet är provat för. Provningen mäter HIC-värdet (Head Injury Criterion) vid fall, och gränsen är ett HIC-värde på 1000. Ligger det under räknas fallet som att det inte ger livshotande huvudskada.

För dig som äger lekplatsen betyder det en praktisk sak: underlagets kritiska fallhöjd måste vara minst lika hög som den fria fallhöjden på redskapet ovanför. Har ni gummiplattor med kritisk fallhöjd 1,5 meter under ett klättertorn med 2,2 meters fallhöjd är underlaget för dåligt – hur snyggt det än ser ut. Be alltid om produktdokumentationen och arkivera den med resten av underlaget.

Sju fel som är lätta att hitta själv

• Grop under gungan. Sanden sparkas ut och djupet är som minst just där det behövs som mest.
• Bark som trampats bort vid rutschkanans slut. Samma sak, andra plats.
• Blottlagda fundament. Betongen som skulle ligga under underlaget sticker upp i fallutrymmet.
• Kantsten som blivit en kant. Underlaget har sjunkit och sargen står nu 8 cm över ytan.
• Gummiplattor som glappat isär. Springorna fångar fötter och kanterna lyfter.
• Packad, hård sand efter en torr sommar. Ser rätt ut, dämpar inte.
• Nedbruten bark. När den luktar jord är den jord, och jord är inget fallunderlag.

Sätt det i system

Fallunderlaget är den enskilda punkt som tjänar mest på en fast rond, eftersom det förfaller kontinuerligt i stället för att gå sönder. Ta med djupmätning på funktionsbesiktningen och en snabb titt vid varje visuell kontroll – se checklistan.