Fallunderlag på lekplatsen: stötdämpande underlag, fallhöjd och rätt djup

«Fallunderlag lekplats» och «stötdämpande underlag lekplatser» är de två sökningar svenska lekplatsägare gör oftast, och det är rimligt. Underlaget är den del av lekplatsen som avgör om ett fall slutar med gråt eller med en ambulans, och den del som försvinner lite i taget utan att någon ser det. Sanden sparkas ut under gungan, barken trampas bort vid rutschkanans slut, och efter en vinter med tjäle är det som var mjukt i oktober hårt som en trottoar i april. Den här guiden går igenom vad som krävs, vilka material som används i Sverige, och hur ni mäter.

Vad Boverket, plan- och bygglagen och standarden säger

Tre texter möts vid gungan. Boverkets föreskrifter om krav på tomter (BFS 2024:13), som sedan den 1 juli 2025 ersätter avsnittet om fasta lekredskap i de gamla byggreglerna BBR, kräver att underlaget under redskap med fallrisk är stötdämpande. Plan- och bygglagen kräver att lekplatser underhålls så att risken för olycksfall begränsas (8 kap. 15 §), och ett underlag som tunnats ut är precis ett sådant underhållsfel. Och SS-EN 1177 beskriver hur ett underlags dämpning bestäms: genom ett fallprov där ett instrumenterat huvud släpps mot underlaget och HIC-värdet mäts. Gränserna för när underlaget behövs, och hur högt ett redskap får vara, står i SS-EN 1176-1.

Materialen som används i Sverige

Djup för lösa material: sand, bark, flis och grus

De extra 100 millimetrarna är ingen säkerhetsmarginal, de är en förutsättning. Löst material förskjuts när barn använder redskapet, och lägger ni bara det nominella djupet är underlaget för tunt redan första säsongen. Djupen ovan gäller så snart fallhöjden överstiger 600 mm; gräs och matjord godtas utan provning bara upp till 1 meter.

Materialet i sig spelar också roll. Sanden ska vara tvättad och fri från finmaterial, för vanlig fyllnadssand packar sig och tappar dämpningen. Bark och flis ska ha en kornstorlek leverantören kan dokumentera mot SS-EN 1177, och ska bytas när de brutits ner. Får ni ingen dokumentation på materialet kan ni inte heller dokumentera att underlaget dämpar.

Fri fallhöjd och fallutrymme

Fri fallhöjd är det största lodräta avståndet från den punkt där barnet har sin kroppstyngd på redskapet ner till underlaget: ståytan, sitsen, och för redskap barnet hänger i handstödet minus en meter. Fallutrymmet är den yta runt redskapet som barnet kan landa på, och hela den ytan ska ha stötdämpande underlag. Tumregeln för fallutrymmets utsträckning är två tredjedelar av fallhöjden plus 50 cm, och aldrig mindre än 1,5 meter.

För redskap med påtvingad rörelse, gungor, karuseller och linbanor, är fallutrymmena större och formen en annan, eftersom barnet lämnar redskapet i fart. En gunga behöver utrymme både framför och bakom i rörelseriktningen, beräknat från upphängningens längd enligt SS-EN 1176-2. I fallutrymmet får inget stå som ett barn kan slå i: bänkar, cykelställ, kantsten, murar, träd, stubbar, blottlagda fundament eller andra redskap.

Gummi och konstgräs: kritisk fallhöjd i stället för djup

Konstgjorda underlag dokumenteras inte med djup utan med en kritisk fallhöjd: den högsta fallhöjd materialet är provat för enligt SS-EN 1177. För er betyder det en praktisk sak: underlagets kritiska fallhöjd ska vara minst lika hög som den fria fallhöjden på redskapet ovanför. Gummiplattor med kritisk fallhöjd 1,5 meter under ett klättertorn med 2,2 meters fallhöjd är fel underlag hur snyggt det än ser ut. Be om produktdokumentationen vid köpet och arkivera den med resten av lekplatsens papper, för om tio år är det den som visar vad ni lade.

Vintern, tjälen och våren

Det svenska klimatet gör två saker med fallunderlaget som en guide från ett mildare land inte nämner. Snö höjer marknivån och sänker den fria fallhöjden, vilket låter tryggt tills isen under snön tar bort all dämpning. Och tjälen fryser sand och flis till en yta som ser rätt ut och dämpar som betong. Under vintern ligger tyngdpunkten därför på annat: halka, istappar, plogvallar i fallutrymmet.

Våren är underlagets viktigaste tid. När tjälen gått krattas gropen under gungan tillbaka, djupet mäts på de mest använda punkterna, och det som saknas fylls på innan säsongen börjar. En kommun med många lekplatser lägger det i sin vårrutin; en förening lägger det på samma helg som gården städas. Skriv resultatet i loggen, med mätt djup.

Fel ni hittar själva

• Grop under gungan. Djupet är som minst där det behövs som mest.
• Bar mark vid rutschkanans slut. Samma sak, annan plats.
• Blottlagda fundament. Betongen som skulle ligga under underlaget sticker upp i fallutrymmet.
• Kantsten som blivit en kant. Underlaget har sjunkit och sargen står nu flera centimeter över ytan.
• Gummiplattor som glipat isär. Springorna fångar fötter och kanterna lyfter.
• Hård, packad sand. Efter en torr sommar eller en vinter med tjäle: ser rätt ut, dämpar inte.
• Nedbruten bark. När den luktar jord är den jord, och jord är inget fallunderlag.

Mät, fyll på, skriv ner

Fallunderlaget är den enskilda punkt som tjänar mest på en fast rutin, eftersom det förfaller kontinuerligt i stället för att gå sönder. En snabb titt vid varje visuell kontroll, en mätning med tumstock på funktionsbesiktningen, och en påfyllning varje vår. Hur mätningen passar in i ronden står i checklistan, och hur ofta ronderna görs i guiden om intervall.