Lekplats på förskolan: huvudman, fastighetsägare och rutinerna på gården

Sveriges förskolor drivs av kommuner och av fristående huvudmän, och gården barnen leker på ägs ofta av någon tredje: kommunens fastighetskontor eller lokalbolag, en privat fastighetsägare, ett bostadsbolag. Det är den uppdelningen som gör förskolans lekplats svårare än en bostadsgårds, inte redskapen. Ett sprucket gungsäte hittas av en barnskötare klockan halv nio. Frågan är vem som får veta det klockan nio och vem som betalar klockan tio.

Tre roller: huvudman, fastighetsägare och personal

Skollagen lägger ansvaret för verksamheten på huvudmannen: kommunen för en kommunal förskola, ett bolag, en förening eller en stiftelse för en fristående. Plan- och bygglagen lägger ansvaret för att lekplatsen underhålls så att risken för olycksfall begränsas på den som äger tomten (8 kap. 15 §). Och rektorn leder det dagliga arbetet, med personal som ser gården varje förmiddag. På en kommunal förskola är huvudman och fastighetsägare ofta samma kommun men två olika förvaltningar; på en fristående förskola i hyrda lokaler är de två olika juridiska personer med ett hyresavtal emellan.

Friyta: kravet som gäller just förskolor och skolor

Ett krav gäller förskolor och skolor särskilt. När en tomt bebyggs med lokaler för förskola, skola eller fritidshem ska det enligt plan- och bygglagen finnas tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse (8 kap. 9 §), och Boverket har allmänna råd om hur friytan bör bedömas. Kravet prövas när något byggs eller ändras, och det är kommunens byggnadsnämnd som bevakar det. För en befintlig förskola är poängen en annan: det är friytan lekredskapen står på, och det som står där ska vara säkert att använda.

Så tätt behöver gården kontrolleras

Morgonrundan behöver inte vara en formell rond. Ett par minuter innan barnen går ut, en blick över sanden efter glas och skräp, en snabb titt på gungor, rutschkana och grindar, täcker det den visuella kontrollen är till för. Det som gör den till dokumentation är att den noteras med datum och namn, inte att den tar lång tid. Förskolan har en fördel andra ägare saknar: rutinen finns redan, det som saknas är oftast spåret efter den.

Riskerna som är särskilda för de yngsta

• Snören och huvor. Halsband, huvsnören och långa vantsnören fastnar i redskap, och det är den risk som kombinerar högst allvarlighet med lägst synlighet. Det hör till personalens vardag mer än till ronden, men öppningar där snören kan fastna hör till ronden.
• Öppningar mellan 89 och 230 mm. Kan fånga huvud och hals på små barn. Kontrollera dem särskilt efter att något byggts om eller lagats.
• Grindar och staket. Grinden ska stänga och gå att låsa, och gångjärnssidan ska inte kunna klämma fingrar. En grind som står öppen är en risk även om alla redskap är hela.
• Cyklar, vagnar och lådor i fallutrymmet. Förskolegårdar är fulla av saker som flyttas varje dag; det som står under gungan när barnen går ut är ett fynd.
• Solvarm metall. En rutschkana i metall i söderläge kan ge brännskador en julidag. Placering och skugga är en punkt vid huvudbesiktningen, en känsla med handen är en punkt varje sommarmorgon.
• Åldersblandning. Redskap dimensionerade för femåringar används av ettåringar om de står på samma gård.

Egenbyggt, skänkt och det som följde med lokalen

Kojor av lastpallar, däck i sanden, ett plank som en förälder byggde på en städdag: allt det är lekredskap i standardens mening och kontrolleras som sådana, med samma krav på fri fallhöjd, fallutrymme och öppningar. Går de inte att bedöma mot SS-EN 1176 är det ett skäl att bygga om dem eller ta bort dem. Samma sak gäller det som stod på gården när förskolan flyttade in och som ingen vet vem som äger: skriv upp det i förteckningen, och avgör ägarfrågan med fastighetsägaren innan något går sönder.

När något går sönder: vägen från gården till beslut

En avstängning på en förskolegård måste vara fysisk. Barn respekterar inte ett snöre, och personal kan inte bevaka ett redskap hela utevistelsen. Är felet ett A-fel ska redskapet göras omöjligt att använda, eller tas bort tills det är lagat. Och en A-anmärkning får inte fastna i en budgetfråga mellan huvudman och fastighetsägare medan redskapet står kvar i bruk; det är just därför vägen ovan bör vara skriven i förväg.

Personalomsättning är det starkaste argumentet för att skriva ner rutinen. Kunskapen om att «den där gungan brukar behöva ses över på våren» är verklig och värdefull, och försvinner den dag personen slutar om den bara finns i huvudet. Se guiden om dokumentation.